DFTBA

Påtal om det jag skrev igår om att ge till olika välgörenhetsorganisationer:

Nu håller ett årligt projekt som kallas Project for Awesome på som bäst på YouTube. Det går ut på att olika YouTubers lägger upp videon där de berättar om välgörenhetsorganisationer som de stöttar och utmanar sedan sina tittare till att donera till dem. Man kan också rösta på sin favoritorganisation eller video, vinnaren kommer att få pengar till att donera till "sitt" insamlingsändamål senare .

Detta är ett utmärkt sätt att få reda på vart man kan ge sin hjälpande hand, varje år förvånas jag av alla olika sätt att samla in pengar på (t.ex. spelmaraton för cancersjuka barn). Det är bara att gå på YouTube och dessa videos kommer upp på startsidan...

En taxitur mot en bättre värld

Och så händer det igen. En person går och mejar ner tiotals oskyldiga offer. Jag är inte den första och alldeles säkert inte den sista att skriva ett inlägg som berör skolskjutningen i Sandy Hook-skolan.

Man kan ju förstås alltid säga att gärningsmannen är mentalt störd, att han inte har alla kottar i granen, alla knivar i lådan etc.. Man kan ju förstås alltid vara fly förbannad på gärningsmannen och kasta glåpord på både familjen för dålig uppfostran och på regeringen som låtit en sådan man falla igenom deras nät.

Jag tror inte att man någonsin kommer att fullständigt förstå hur det fungerar inuti dessa personers hjärnor. Vad är det som gör, att människan drivs till att göra något så ont? Och vad anser hen att är ont egentligen? Kanske räddar man världen genom att minska på dess befolkning...  Borde man skärpa beredskapen? Borde man tala mera med barnen om detta? Vad skall vi göra !?
Frågor som kan driva en själv till galenskap...

Det är allmänt kännt att man inte skall fokusera på det dåliga och negativa i ens liv för att komma framåt, utan  istället ta fasta på det positiva och utveckla det.  Christoph Treier är mental coach till många idrottsmän  (och därtill en person som jag tycker att alla borde få höra ett och annat inspirationsladdat ord från); när han kom till vår skola och föreläste om att sätta upp mål talade han om Taxiprincipen. Säger du åt taxichauffören vart du INTE vill, ja då är det nog en tuff pärs för honom att fundera ut vart det är du egentligen vill. Säger du däremot vart du vill slipper du ju automatiskt att åka till ställen du inte vill hamna på.

Säkerligen vill vi inte komma till ett ställe där småbarn blir mördade eller där vardagen är otrygg. Vad jag däremot tror att de flesta vill är att ha en lugn tillvaro där ens barn tryggt kan leka och växa upp.
Vi måste själva jobba för en värld där detta är verklighet, och ett utmärkt sätt att göra detta är  att stöda olika organisationer som kämpar för att göra världen till ett bättre ställe. Även om de inte just fokuserar på skolskjutningar eller hjälpande av psykopater, så blir världen mindre hemsk med deras hjälp. Varför inte ge bort en annorlunda juklapp? det är alltmera accepterat i vår värld att istället ge bort något som hjälper andra människor än en pryl. Varför inte ge möjligheten till rent vatten i ett u-land? eller kanske göra en video på YouTube som stöder en viss välgörenhetsorganisation? Möjligheterna är oändliga

"We need to decrease world suck and make this world more Awesome" - Hank Green, P4A

Tillbaka igen

 Det var länge sedan jag skrev bloggerier. Senast var det ju "Josefins Irrfärder" då jag var utbyteselev i Italien som gällde. Orsaken till att jag sedan lade av var att den bloggen inte hade en mening längre. Jag vill låta den vara som den är, så att jag någon gång då och då kan titta tillbaka på det året jag hade. Men det kändes fel att börja skriva om mina tankar i Finland i en blogg som uttryckligen handlar om mina äventyr i Italien.

 Skrivandet är något jag alltid har brunnit för på sätt eller annat och - trots att jag aldrig hade trott det om mig själv - så gillar jag att blogga! Den enda otroligt banala orsaken till att jag inte har gjort slag i saken är att jag inte har hittat ett beskrivande namn på den. Om jag sedan efter långa grubblerier hittade ett namn som jag tyckte om, så blev det alltför svårt att veta VAD min blogg skulle handla om så att den bands ihop med rubriken...

För inte alltför länge sedan fyllde jag 18 år och iochmed det fick jag en alldeles underbar bok av min Italienska syster Rachele. Den var givetvis på Italienska, men originalet är engelskspråkigt. Boken jag talar om heter "There is No Such Place As Far Away" av Richard Bach som också skrivit min favoritbok "Jonathan Livingston Seagull". Ungefär betyder titeln "det finns ingen plats som kallas Långt Borta". Jag ville först att min blogg skulle ha den svenska titeln på boken, men efter några snabba genombläddringar på Wikipedia och google insåg jag till min förtvivlan att boken inte har nått den svenska publiken... Det lilla filosofiska verkets budskap är just det som den utger sig för att ha: Det finns ingen plats i universum som är långt borta. Där ditt hjärta är, där är du. Jag kände direkt att det är perfekt för bloggens rubrik.

Jag vill skriva om ting som jag gillar, som mitt hjärta berör, saker som jag filosoferar över eller om böcker jag läst. Jag vill skriva långa radiramsor om småfåniga saker, kanske vill jag sätta upp ett och annat vinterfotografi. Kort och gott täcker rubriken allting jag någonsin skulle ha lust för att berätta för er om...

"Nessun luogo è lontano"