Fredags-feelis

Jag är inte den som gärna lyssnar på "smörsånger", ofta stänger jag av radion eller byter låt ifall en sådan kommer på. Problemet är ofta det att låtarna kan vara rätt så upprepande i texten och bara sjungna rakt av. Men jag måste faktiskt be er att stanna upp och lyssna på den här. Jag har följt med Carrie H Fletcher ett bra tag. Hon har nyligen fått en roll som Eponine i Londons uppsättning av Les Miserables och jag kan bara säga att tjejen är otroligt musikalisk.

Titta och njut!

Passioner

Jag tycker det är så häftigt med vad olika människor brinner för i livet. 

Ju äldre jag och mina jämnåriga blir, desto mera kristalliserar sig intressen och passioner. De bildar grunden till vår framtida identitet. Jag säger grund eftersom jag som så många andra anser att tonårstiden är ett enda sökande. Vissa söker förvisso ända in i vuxen ålder medan andra blir passionerade passionssökare.

Det är extra intressant då ens kompisgrupp består av ett sammelsurium av intressen. Var och en är expert på sitt eget område och man kan alltid lita på att man får bra tips och råd av någon i sin närhet, vare sig det gäller träning eller samhällslära. Diskussionerna blir mycket intressantare då man kan lyssna på olika aspekter och synviklar som inte nödvändigtvis passar med den egna åsikten men ändå berikar så mycket.

Vad är då min passion kan man ju fråga sig?
Jag är en periodare, det vill säga jag får kickar då jag brinner för något speciellt och absolut vill lära mig allt om det men sedan tröttnar efter ett tag. 

Det finns ändå Något som jag alltid har haft i mitt liv och absolut aldrig kommer att klara mig utan: musiken. När var liten har jag gått på flera danslektioner för att sedan inse att min koordination är så ute och cyklar att jag hellre sitter på sidan och klappar i takt. Dock har jag spelat piano sedan barnsben. Pianot har räddat mig många gånger. Inte så att jag har fallit från en klippavsats och pianot heroiskt fångat upp mig i sina mahognyarmar, men jag har fått utlopp för mycket känslor. Såsom mången idrottare springer bort sin agression eller en akrobat fokuserar på ett nytt svårt trick har jag använt pianot för att innesluta mig i en helt annan värld där jag bestämmer. Också om jag lyssnar på ett väl utfört musikstycke, klassiskt som pop, känner jag en känsla som jag inte skulle kunna beskriva som något annat än passion. utan den skulle jag känna mig tom.

Det är något jag vill unna varje människa på jordklotet; passion. Vare sig det handlar om att måla tavlor eller att träna agility så är det viktigt att brinna för det där speciella som gör just dig unik.

Tillbaka efter lång dvala och vi börjar med keikka

Jag har helt medvetet haft bloggpaus i flera månader... Not!
Jag har gjort klart för alla de 4 personerna som läser bloggen att jag mest skriver för min egen skull och inte för att andra skall ha daglig underhållning, men jag säger det igen, och nu har jag lust att skriva, så det så. Sätt på timern ett halvt år framåt och ni har tidpunkten för därpå följande inlägg.

Vi har för tillfället höstlov i skolan, det började i torsdags. Första lediga dagen inleddes med en kopp te och tidningsläsning (vuxenpoäng?) och därefter promenad i höstvädret. Inte långt därefter hoppade jag i bilen och körde till Pargas där Sandy & the Sun (aka Sandra och Jag) skulle uppträda* på Cafè Hallonblad.
Det var ett otroligt mysigt litet ställe, rätt så perfekt för vad vi framförde (Edith Piaf och Jaqcues Brel). Det är nog ett ställe jag gärna återkommer till. Tenörd som jag är så måste jag ta en kopp av deras bryggda te, och jag blev inte besviken.

Sandra(copyright Laura Johansson)

Farväl!

Nu händer det igen, Jag har en liten hatkärlek till dessa händelser måste jag säga. Dels blir jag överglad att någon annan har insett hur fint ett verk verkligen är, men på samma gång måste jag säga farväl till det, det är inte längre min egen lilla hemlighet som inte många vet eller vill veta om.

Jag talar om en bok, en bok skriven av författaren och vloggaren John Green. "The fault in our stars" eller som den heter på svenska : "Förr eller senare exploderar jag". John Green har jag försökt göra reklam för i flera år, både genom bloggar och genom att pracka hans böcker på kompisar (bl.a. "Paper towns"), och nu börjar folk faktiskt lägga märke till honom också här i Finland, med besked dessutom.
Det är såna här stunder jag känner lite ångerfullhet och förbannar stunden jag började bidra till att detta skulle spridas, men på samma gång stolt över att jag faktiskt har upptäckt det på egen hand.
Hejdå The fault in our stars, hoppas folk tar väl hand om dig!

. . .

Vid Juletider blev det en datorpaus som jag inte meddelade om i bloggen. Jag tog inte med den till släktingarna så jag kunde heller inte skriva några inlägg. Ärligt talat vet jag inte heller om jag ville det. Sedan bar det av till Italien, dit jag heller inte tog datorn då jag ville umgås med alla mina vänner så mycket som möjligt. Och det är nog så att om man låter bli att göra något för en tid så försvinner disciplinen att göra det...
Men nu är jag tillbaka, back on track, och skall försöka berika bloggen med lite mera än ett blogginlägg varje gång det är två torsdagar i veckan.

Soluppgång i Italien, nyårsdagen